En vän i nöden, en vän till döden

Jag vill passa på att tacka mina vänner för allt de gjort och inte gjort under den tid vi kännt varandra.

Hur ofta tackar man sina vänner egentligen? Nu menar jag inte att man tackar för att de räckt över sockret eller liknande, jag menar att man tackar för deras existens.

Jag har nog alldrig gjort det riktigt ordentligt, så:

Tack för att ni finns där för mig, till och med när jag behöver er som minst!

Tack för att ni finns där för mig, även då jag förtjänar det som minst.

Tack för att ni finns där för mig, fast jag ibland inte vill det.

Tack för att ni finns där för mig, och tvivlar på mitt ord.

Tack för allt ni gör och vägrar göra.

Tack, ja tack för att ni finns!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0